Jag säger att jag är nollställd, att jag inte bry mig och att allt är okey.
Men jag tror att många förstår att jag bara försöker skydda mig själv.
Nicole sa till mig idag att jag inte skulle skriva personligt på fb, och hon har ju så rätt. Men det är svårt också, speciellt när man känner så stark som jag gör nu.
Det vore lättast att flytta hem till Oskarshamn, vara ute och festa om helgerna och försöka umgås med alla flickor där hemma. Det vore lättast att ge upp.
Men vad kommer man hem till isf? Kompisar som faktiskt redan har det bra med de vänner de har där hemma, familjer som redan har fulla kvällar och faktiskt inte bryr sig vart jag befinner mig någonstans.
Jag vet att pappa finns för mig. Han ringer och gråter och säger att han tänker på mig. Och jag vet ju att det är sant. Skäms när jag tänker på alla ggr jag inte uppskattat han nog.
Resten tänker jag inte nämna. Det finns inget att nämna. Arga och oförstående människor som inte kan se saker från någon annan sida än sina egna.
Nu har man tyckt synd om sig själv nog för en kväll. Jag har ju en pojkvän som alltid måste hålla om mig när jag gråter, och två katter som kommer och jamar och inte förstår varför man är ledsen...
Men jag tänker inte ge upp än. Jag vill försöka och jag kan.
Myskväll resten av kvällen<3
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar