Denna månad

Lite klarare i huvet än förra inlägget, men men. Så gör ett par glas vin på en myskväll:)
Jag har betalat alla räkningar denna månad, och de slutade väl totalt på ca 8000:- . Men bor man i hus så gör man. Det är det som känns så surt, för just nu ger vi pengarna till pappa i handen av att bo här, och det känner man ändå att man hellre skulle ta räkningar för 10 000:- i månaden men då också ha och investera i sitt egna hus så det inte föll rätt i sjön. Men men:) Jag är nöjd så jag ska inte klaga. Försöker spara det som är kvar av lönen osv, om man skulle få mindre bra lön nästa månad. Ska bli skönt att veta om man blir heltidsanställd efter nyår. Det underlättar!

Jag har funderat på allt med bilköp. Jag MÅSTE köpa en bil efter nyår hur eller hur, men valet är det som är svårt.  Jag vill ha en ordentlig bil denna gång, en ögonsten som alla blir lite sotis längst inne i hjärtat att de inte har. ( Lite kul ska man väl ha för spenderade pengar? ) Mini Cooper står högst på listan, kanske inte världens bästa vinterbil osv men jag tycker den gott duger med att köra året runt, men ändå vara snygg hela riden;)
Men jag vet inte. Hittar jag en annan bil som jag med gillar och som faktiskt har reservdelar att köpa i Sverige med så kanske jag hellre väljer den;)

För ER som...

Lyssnade mycket på de två som la sina kommentarer på den senaste bloggen. Som sagt, i slutändan är det ändå jag som måste fatta ett beslut. Det som får mig att tveka är den lilla responsen jag fått på den tatueringen jag gjort över min äldsta. Tro mig, många ggr har jag tappat modet själv och bara känt hur mycket jag ångrar att jag någonsin startade om mina tatueringar. Jag ångrade att jag inte nöjde mig med det som var. Men jag tror att många, liksom jag , gjorde den där första tatueringen för att det vaR "coolt". Men nu vill jag se en mening i det hela. Det ska sitta på mig hela livet, och jag vill att det står för saker jag kan vara stolt över och inte vara för att ha något tecknat över mig.
Mer i morgon, när jag druckit mindre vin. God natt

Choice

Det är så många saker man behöver ta hänsyn till jämt och ständigt. Jag tänker när man får nytt jobb. Vad den nya chefen kräver, säger ja och nej till.

Jag pratade med Mats om lönen idag. OM han skulle anställa mig.
Sen kom jag och tänka på, oj vad är det jag ska göra i helgen. Jo tatuera mig, Vart har jag pratat om att tatuera mig? Jo, handleden. Uppskattas det av chefen? ABSOLUT INTE!

Jag vet inte ens om det är lönt att försöka få han och mamma vad jag känner, vad jag JÄMT känner längst inne. Jag tror att om jag skulle ens börja att förklara HUR detta jag har påverkar mig, att jag kollar på det varje gång jag har mina händer framför mig ( vilket i stort sätt är 99% av all min vakna tid ), hur MYCKET jag skäms, hur många gånger jag blir generad, hur jag inte kan sitta med händerna över bordet för då kanske ngn ser, hur jag aldrig kan tycka jag är sexig och ha på mig ett tunt armband för då vet jag att kanske folk skulle dra sina blickar ÄNNU mera ditåt och till slut se. Hur jag inte kan sluta tänka på vad folk får för förutfattade meningar och mister respekten för en på tre sekunder. Hur PSYKISKT påfrestande detta är för mig varje dag, hur mycket jag har försökt att leva med det och acceptera det. Att jag får skylla mig själv, att jag sådde för det. Att jag får skylla mig själv. . .

Jag ska inte säga att jag INTE förstår varför dom säger strängt NEJ till det. Då blir det inget jobb. FÖR jag förstår. Det jag inte förstår är varför de inte kan kompromissa med mig. Säga: Okey, OM du gör detta, hur kommer resultatet bli och hur kan du göra för att täcka det på arbetstid?
För det är inte TATUERING, det är en tatuering som täcker ÄRRvävnad och blir i hudfärg. Jag kan täcka den med långärmat eller armband.
Då kanske folk nu tänker att, varför inte bara ha armband hela tiden då på arbetstid så slipper du tatuera överhuvudtaget och allt blir frid och fröjd?
FÖR att det handlar inte riktigt allt om vad andra ser. Det handlar om hur jag känner, hur jag lider och tänker tillbaka på allt som hänt varje dag, varje timme. Jag vill gå vidare. Låt mig åtminstone få se på något så mycket vackrare än det som är nu. Jag... jag kan inte ens förklara i text hur jag känner inför allt detta ens, jag som alltid kan uttrycka mig annars., Detta sitter så djupt och långt inne. Jag vill bara inte ha det längre. Jag lägger nog 5 timmar i månaden på att gråta över mina misstag. Det kommer inte bli mindre.


Exempel:

De Tre Måste HA!

Jobb.
Kommer jag få heltid hos Mats? Tycker ni det är rätt att begära 120 :- i timmen, eller ska jag nöja mig med mindre? Förhandlingarna fortsätter, men vi får se. Jag hoppas innerst inne att det blir som jag vill, på alla planen. Att Cim får heltid snart så vi kan få råd att ta vårt lån och köpa huset, att jag ska kunna köpa bil och vi ska kunna göra lite mer saker tillsammans:)














Hus.
Vi har gått och pratat och pratat. Älskar pappas hus men just nu är det inte värt mer än ca 700 000:- och jag är absolut inte alls pepp på att ge mer än det, med tanke på att det kommer kosta runt en miljon att göra det i ordning. Kanske ska man släppa taget om sitt älskade hus och trygghet, och skaffa ett nytt liv i ett nytt hus?
Men gud vad svårt det är. Lika mycket som mitt hjärta skriker JA, lika mycket skriker hjärnan NEJ. Och jag vet att man inte alltid kan lyssna på sitt hjärta... Hur gärna man vill det. Jag har sagt ett litet hus i Mysingsö skulle vara perfekt, och Cim höll med. Vi får se.







Bil.




Jag har fortfarande drömmen om att min älskade Shelby GT500 kommer bli min en vacker dag. Men jag måste nog först och främst satsa på en bil som jag kan ha året runt. Min nästa drömbil är Mini Cooper, självklart blå men det vet ju ni alla som känner mig, och med de där vita fartränderna på. Min lilla coola tjejbil.

Vi får helt enkelt se efter nyår.

Sprall!

Kom hem tidigare från jobbet. Ska jag vara ärlig så har jag nog suttit två timmar av fyra idag, och det kanske inte är riktigt rätt;) Men i morgon hoppas vi på långdag. Jag behöver 16 timmar till åtminstone så jag kommer upp i 13 eller 14 tusen denna månad, det hade suttit fint.

Cim skulle just iväg och träna, och så sa han innan jag klev ut:
- Kan du inte fråga din pappa om han skulle kunna tänka sig att sälja huset nu, och isf hur mkt han skulle ha för det isf?
Det bubblade inom mig, det skulle vara sjukt gutt att köpa detta huset, göra om det såsom jag alltid velat och allt. Jag ska inte hoppas på för mycket, det kanske är Cim som bara säger det just nu. MEN jag kan väl få hoppas iaf?<3

Tar en liten eftermiddag och bara sitter. Försöker att lite desperat hålla i dom två personerna jag iaf inte vill förlora kontakten med, men det känns lite som jag försöker fånga luft här...

Jävla Energitjuvar!

Jag kan inte förstå varför man vill irritera eller göra andra människor ledsna?
Det har irriterat mig sedan man fick veta lite saker som andra personer sagt om en, och det GÖR ont. Jag börjar fundera på om vissa bara går och pratar för att de vill ha konfrontation, för de har ngt att säga men inte riktigt vågar tala ut om det. Jag kallar det fegt.

Sedan tycker jag det är patetiskt att det finns folk som går och umgås med massor, kallar dom sina bästa kompisar men när de vinkar hej då så vänder de sig bara om och börjar på skitsnacket igen. Herregud människor, vi är vuxna nu! Dags att bete sig så med! Jävla energitjuvar! Man växer ifrån er, hoppas att ni en dag märker det.

Och vart går gränsen för HUR mycket man måste umgås med någon för att inte bli kastad i soporna? Är det vad en vän är ? Någon som räknar bort en bara för man inte skriver 30 gånger i veckan? Finns man heltplötsligt inte en dag för det?

Känner att jag bär på lite irritation idag, men vissa dagar är det också lagligt.

Igång med bloggen igen

Vissa dagar/kvällar är jobbigare än andra. Ibland måste bara den andra partnern i ett förhållande försöka förstå och bara finnas. Men ibland så blir det inte så, och då sitter man och undrar varför?

Jag känner mig lättare och lättare kring hjärtat. Tror det är till STOR del att jag har Jennifer och Carro i mitt liv nu. De ringer, skriver och stöttar MER än vad de själva förstår. Jag skulle inte klara att jobba 10 timmar per dag, ut och gå, hem och laga mat och ändå vara glad under tiden om det inte vore för dom.
Dessutom så dömer de mig aldrig. De säger vad de tycker om jag frågar och dom säger att jag är fin och vacker som jag är, och kanske för första gången så tror jag lite på att dom kanske faktiskt tycker det. Jag kan inte själv tycka det vid detta laget, inte som jag ser ut nu. Men kanske om 10 kg så är jag är bit på vägen? Jag har gått ner 4 kilo sen jag flyttade hem och det känns skönt. Men innan nyår hoppas jag på att tappa minst 6 kilo till, så det blir till att ut och gå varje dag och sedan ska jag gå och köpa dom tabletterna som mamma köpte häromdagen. De expanderar i magen 200% och gör att man känner sig mätt nästan med en gång. Tänkte att jag skulle ta dom på kvällarna så jag slipper det målet. ( JAG VET, men det är bara under en månad och sedan ska jag äta normalt igen ) . Det finns inga genvägar, men ibland måste man ha hjälp på traven. Jag vill aldrig någonsin mer höra min mamma säga; Är du säker på att du inte är gravid Rebecca? Eller mormor; Jag ser att du haft mat att äta i Stockholm iaf Rebecca.

Det finns alltid två sidor av en historia. Ibland får man hålla öronen och sinnet öppet innan man lyssnar på och dömer ngn därefter.

Underbara vänner!

Jag var med mamma på Lindex igår och träffade på lite vänner. Fan vad man kände att det inte var helt okey mellan oss, det var som en strängt band, ett osynligt band mellan oss som inte var okey. Det var jobbigt.
En annan hälsade knappt, och jag vet inte ens om det är värt att fråga vad som står på.

Jag saknar Stephanie. Hennes närvaro hade en bra inverkan på mig. Underbara tjej med så mycket medkänsla för andra. Vacker som få, fler borde vara som hon. Och fastän jag var ny och allt så släppte hon in mig i hennes privata saker, delade saker med mig om hennes privatliv. Det kändes skönt.

Emma-Lina ringde och var förstörd. Men hon ska komma till mig nästa helg och då ska Pernilla och jag ta hand om henne och laga hennes lite trasiga hjärta just nu. Det behöver hon, och jag med.

Jag har varit så koncentrerad på att förstå vart alla "gamla" vänner tagit vägen och varför man inte har ngn kontakt idag, att jag inte ens tänk på alla nya fina tjejer som kommit in i mitt liv som jag borde lägga så mycket mer kraft på !

Uppdatering!

Just nu är allt lite huller om buller.
Mitt internet hemma kommer den 15 november, så det får vara lugnt med allt som har med internet att göra tills dess.
Jag saknar nog mest Emma-Linas hotmail-meddelande.

Kan lägga till att Chloe nog är med ungar. Om ngn är intresserad av korsning mellan renrasiga Maine Coon katten och Norsk Skogskatt får ni säga till snart. Det är rätt många som redan sagt att de vill köpa.
3500:- styck och dom ska kastreras vid ett års ålder, annars kommer jag inte sälja dom om det inte är i deras samma intresse med-

NU ska jag hem efter jobbet !