Tårar och ledsamt

(Skriver endast detta för jag behöver få ur mig det, inget att läsa egentligen, bara arg och ... besviken som man är ibland...!)
Vi började bråka idag igen. Eller jag la på luren i örat på henne i förrgår för jag kände mig påhoppad, men skrev ett sms och bad om ursäkt och en förklaring som hon borde ha förstått. Sedan hörde jag inget tillbaka, jag kan inte ringa eftersom jag inte har pengar. Sedan fick jag ett sms tillbaka ikväll, om att hon kanske inte vill ringa mig mer och att jag alltid blir arg. Men kanske, bara kanske, finns det en anledning till att jag alltid kommer till den punkten då ilskan tas över av förnuftet ?

Hur ska jag få Er att förstå hur jag tänker och känner? Det är jag som är banditen i era ögon. Men jag ringer ju Er alltid för jag är ledsen eller behöver stöd med något, men det slutar alltid med att vi börjar bråka eller annat. När du åkte så fanns jag för dig. Jag hade en klump i magen och var orolig för dig. Var du ledsen så FANNS jag för dig, TRÖSTADE dig med hjälpande ord. Även om jag inte alltid höll med dig så är det det som TRÖST går ut på. Alltså ord som det kommer ordna sig, du vet ju hur hon är, jag finns här. Jag ställde mig inte och försvarade någon som du var arg eller besviken på, jag fanns på din sida och försökte förstå dig. Ringer jag dig om jag verkligen behöver ditt stöd eller engagemang nu, så börjar du försvara alla jag är ledsen på och blir sur på att jag bara ser allt svart och vitt. HAR DU TÄNKT PÅ ATT JAG NÅGON GÅNG FAKTISKT BARA BEHÖVER PRATA UT MED NÅGON SOM BARA KAN FINNAS DÄR UTAN ÅSIKTER OCH BARA LYSSNA???
Det kommer aldrig funka med jag gjorde aldrig så, jag sa aldrig så, jag beter mig aldrig så när vi vet att det faktiskt fanns rum för dina ilskor och tankar med ibland. Ledsen och gråtfärdig att vi aldrig kommer vara sådana som kommer kunna förstå och vara nära.

Och det andra problemet. Hur kan jag sluta bli arg och besviken när du ringer, när allt du gör är att fråga hur andra hjälper mig? Vad har du själv HJÄLPT mig med? Tänk efter. Det gick bra att säga att jag skulle ringa och finnas för andra när de var bortresta om de behövde stöd, men nu när jag flyttar och verkligen behöver mina närmaste så är allt du frågar om hur andra hjälper mig?
Jag la på luren för jag kände att det egentligen ska kvitta vad andra hjälper mig med. Nu bad jag dig. DIG. Jag har inte bett dig om pengar eller faktiskt ingenting. Jag har bott själv och betalat för mig själv medan andra satt vid ditt bord och inte la en jävla krona för det.
Det känns ibland som om du behöver se till att alla andra hjälper mig med allt innan du ens bestämmer dig för om du ens vill lägga ett finger däri. Och det är jobbigt...

Det som är det jobbigaste och som får tårarna att svida i ögonvrån är att jag alltid kommer vara den som alla tycker ser allt på svart och vitt. Det kvittar hur jag än bönar och ber om att försöka se på det mitt sätt, det kvittar hur jag än vrider och vänder på det... Det är ALLTID ni som har rätt.
Ni säger att ni förstår mig i ena stunden, när ni i andra stunden sätter mig i hörnet och anklagar mig för att inte se längre. När jag egentligen, från första början, bara ringde för Ert stöd...

Men. Jag gör som jag alltid gör. Jag knuffar bort alla som jag vet att jag brukar bråka med och bygger större mur kring mig själv. Det funkar bättre och bättre märker jag, och jag mår mindre dåligt av det. GUD vad jag längtar efter att börja utbildning, eller få ett jobb. Något som får mig att bygga en vänskap och förhoppningsvis hitta ngn som behöver mig med.