Bara för att det är rätt stämning, höst och tankar blandas ska jag ta fram en lite gammal text jag skrev för något år sedan.


Ett förflutet



Klackarna ekar på den ensamma gatan,
du andas tungt.
Du hör dock inte ljudet av dina skor,
Mp3 är på för högt.
Månen avspeglar din skugga på den mörka asfalten.
Det är inte fullmåne,
men ändå känner du dig jagad.
En kall blåsning i din nacke,
och det ilar längs ryggraden.
Vettskrämd börjar du öka din takt,
ljudet blir högre och högre.
En knuff i sidan,
och du trillar men blir genast stadig igen.
Det är bara du i närheten,
spring är det enda ordet du tänker på.
En hård spark i knävecket,
och du faller handlöst framåt.
Vänder dig om,
och genom allt ljud genom Mp3 hör du ett skrik.
Långt bortifrån, svagt.
Det ökar dock och kommer snabbt närmare.
Tills slut sliter du ut hörlurarna och håller för öronen
det har övergått till outhärdligt.
Plötsligt när ljudet är som starkast,
är det som det sveper förbi dig och samtidigt tar en stark vind tag i dina kläder.
Allt är över på några ögonblick.
Du vet vad som har hänt.
Ditt förflutna har hunnit ikapp dig.