Min pappa

Har tänkt mer på varför jag reagerade så hårt på att vårt hus skulle hyras ut...
Kanske för att pappa har två till barn, Amelie och Peter. Amelie är mer än en halvsyster för mig, hon är en syster för mig. Jag vet att om jag ringer till henne så finns hon för mig och alltid ställer alla problem som jag har på ett sätt som jag kan relatera till. Hon gör det aldrig till sin egna sak, utan stöttar fullt ut. Jag kom ihåg när jag var tillsammans med Andreas och vi åkte ner dit... Hon såg mina "ärr" och sa bara att vi skulle ta en sväng ut och gå. Hon sa:
"- Du ska inte skämmas för det. Stå för att du har gjort det, försök inte gömma det. Det hela står för att du mått jättedåligt, och det borde folk förstå"
Det var inget skäll, det var inget för att ge mig dåligt samvete. Det var inget "varför". Det var skönt.
Tillbaka till huset. Pappa är världens dåligaste på att hålla kontakt. Amelie och Peter... dom har fått växa upp med en "annan" pappa som varit underbar för dom. Jag vet att pappa mår dåligt för det, och stora delar av honom ångrar det. Men han ... gör inget åt det.
Peter har jag ingen kontakt med alls. Jag tror inte han vill det. Han har alltid haft mer hjärta för Joakim, och jag tror inte han har plats för mig i sitt liv.

Men när pappa släppte bomben om att han skulle hyra ut huset... Även om det var min idé så raserades en säkerhet för mig. Det kändes som nu hade pappa en anledning till att sopa igen spåren av mig. Slippa att hålla kontakten med mig. Och det gjorde ont.
Jätteont. Pappa har svårt att göra allt som känns jobbigt för honom, och han kommer på ursäkter hela tiden för att slippa. Som att han inte har tid. Som att han har glömt. Till exempel att hälsa på farmor. Han vet att hon ska be honom att ta med henne hem varje gång när han kommer och ska hälsa på henne på ålderdomshemmet. Och hans hjärta blir nog ordentligt tillslaget VARJE gång han varit där och tvingats se henne och vetat att hon är väldigt ensam. Och vetat om att det rätta är att hälsa på henne en gång i veckan och inte en gång var fjärde månad. Men han säger att han inte har tid. Eller ork. Men det kanske inte är rätt att vara självisk i just detta... Men han kommer ju undan.

Det var MEST jobbigt när han kom till den delen där katterna inte skulle få bo hemma heller... Då slog det mig. Om det är så lätt att bara ta bort katterna ur hans liv? Har han glömt bort tiden innan han träffade Yvette och var ensam? Vem höll honom sällskap när han satt ensam hemma då vi hade vår vecka hos mamma? Vem som låg i hans knä och som ville bli klappad och höll hårt i honom när han hade det jobbigt? Vissa kanske tycker det är larvigt att lägga fram en katt som såhär viktigt. Det är ju "bara" ett djur. Men jag vet att han älskar katter lika mycket som mig. Det är en familjemedlem. Så HUR kan det vara så LÄTT för honom att försöka få dom att försvinna?
För det är lättast för honom. Nu har han Yvette, och HELA hans liv handlar om henne. Hennes hus, Hennes hästar. Och det kanske är så det ska vara. Men jag skulle aldrig låta Cim ta över hela mitt liv, jag skulle för det första aldrig tillåta honom att prata illa om min familj. Och det vet han. Han älskar min familj. För att han vet att jag älskar min familj. Så varför är det så svårt för andra?
Varför ?

Gråter är lite för nära idag. Många tankar gör allt lite svårare som vanligt. Jag längtar hem. Sedan Cim sa att han funderade att söka jobb i Kalmar har det bara växt. Men i morgon är en annan dag. En till dag. Ny kraft.