Nytt liv och ansvar

jag har mycket på hjärtat ikväll. Det kommer väl med Farmor och Bamse, flytten, privata saker och brist på stöd från många som säger sig vara sina bästa vänner.

Sorg
Farmor och Bamse har dött. Och jag har varit så avskärmad från Oskarshamn så jag har liksom inte ännu fattat det. Sedan är jag inte en person som gråter innan begravningar, eftersom jag helt enkelt inte fattar det ännu. Men detta betyder inte att man inte BRYR sig, att man inte blöder från sitt hjärta i alla fall. Jag är inte en kall person, och jag kanske hanterar mina svåra händelser IBLAND på ett "kallt" sätt, men jag sörjer ändå. Sedan kan jag även känna att jag inte har ... tillåtelse att gråta över Farmor. Mamma sa ngt i stil med att Farmor varit så olycklig dom senaste åren och ville dö, eftersom hon kände sig ensam och ingen hälsade på henne. Det kan stämma mycket... Men jag kan inte ta ansvaret varför min far eller min bror eller så vidare inte hälsade på henne så ofta. Jag kan bara förklara hur jag kände och min anledning till att jag inte helt enkelt klarade av att besöka henne så ofta... Jag HATADE att komma och besöka henne och hon ibland skrek att hon ville hem, ibland kom vi dit när hon sov och så väckte dom henne och hon skrek hur hon nu var i himmelen och blundade hårt för att inte upptäcka att hon faktiskt låg i sin säng fortfarande... Det var hemskt och jag mådde dåligt varje gång att se henne sådan... Så vek jag är.! Skäms så fruktansvärt....

Flytten
Det finns mycket att tänka på. Som att skaffa ett nytt jobb IGEN, att vara utan pengar tills dess och sedan på vad man ska göra i framtiden. Pappa säljer huset till våren och därför kan jag inte bo där i framtiden. Vart ska jag ta vägen då?
Och nu när jag känner att jag kanske skulle fått en vän för livet som accepterade och gillade mig för den jag var och som bodde nära, då flytta jag. Men jag kan inte bo i Stockholm, inte ännu i varje fall. För det är inte hemma...

Privata saker och bristen av stöd
Man kan bli besviken på folk och man kan inse att dom man trodde var dom där nära människorna inte växer i samma takt, eller helt enkelt har andra prioriteringar i sitt liv. Det är alltid lättast att lägga ribban och säga kommentarer som : Jag har växt ifrån dom" eller annat. Men det handlar inte kanske om det alltid. Man tänker olika, och VISST, många tänker ofta på egoistiska eller DUMMA sätt. Men men, man kan inte göra mycket åt det utan helt enkelt bestämma vilka man vill ha nära sig och vilka man vill ta avstånd från.
Jag har alltid sagt att jag har vissa vänner som alltid kommer finnas där. Men när dom inte ens skriver ett sms att dom beklagar sorger för allt, då känns det jävligt trist. För jag minns när jag fått reda på att deras mormor dött, deras vänner osv så har jag ÅTMINSTONE skickat iväg ett sms där det stod att jag tänkte på dom eller ringt. Är jag egoistisk som tänker att det kanske inte skulle vara för mycket begärt?
Det jobbiga kommer vara när man kommer hem att inse att vissa av dom man umgicks mycket med förut faktiskt inte ens har skickat iväg ett endaste sms eller ÄNNU värre inte ens svarat på mina. Att dom FAKTISKT inte bryr sig ett gota om dig eller hur du mår eller so on.

Så det blir att ta itu med mitt egna liv för det första. Ta reda på vem jag är nu och vart jag vill komma med mitt liv...