Choice

Det är så många saker man behöver ta hänsyn till jämt och ständigt. Jag tänker när man får nytt jobb. Vad den nya chefen kräver, säger ja och nej till.

Jag pratade med Mats om lönen idag. OM han skulle anställa mig.
Sen kom jag och tänka på, oj vad är det jag ska göra i helgen. Jo tatuera mig, Vart har jag pratat om att tatuera mig? Jo, handleden. Uppskattas det av chefen? ABSOLUT INTE!

Jag vet inte ens om det är lönt att försöka få han och mamma vad jag känner, vad jag JÄMT känner längst inne. Jag tror att om jag skulle ens börja att förklara HUR detta jag har påverkar mig, att jag kollar på det varje gång jag har mina händer framför mig ( vilket i stort sätt är 99% av all min vakna tid ), hur MYCKET jag skäms, hur många gånger jag blir generad, hur jag inte kan sitta med händerna över bordet för då kanske ngn ser, hur jag aldrig kan tycka jag är sexig och ha på mig ett tunt armband för då vet jag att kanske folk skulle dra sina blickar ÄNNU mera ditåt och till slut se. Hur jag inte kan sluta tänka på vad folk får för förutfattade meningar och mister respekten för en på tre sekunder. Hur PSYKISKT påfrestande detta är för mig varje dag, hur mycket jag har försökt att leva med det och acceptera det. Att jag får skylla mig själv, att jag sådde för det. Att jag får skylla mig själv. . .

Jag ska inte säga att jag INTE förstår varför dom säger strängt NEJ till det. Då blir det inget jobb. FÖR jag förstår. Det jag inte förstår är varför de inte kan kompromissa med mig. Säga: Okey, OM du gör detta, hur kommer resultatet bli och hur kan du göra för att täcka det på arbetstid?
För det är inte TATUERING, det är en tatuering som täcker ÄRRvävnad och blir i hudfärg. Jag kan täcka den med långärmat eller armband.
Då kanske folk nu tänker att, varför inte bara ha armband hela tiden då på arbetstid så slipper du tatuera överhuvudtaget och allt blir frid och fröjd?
FÖR att det handlar inte riktigt allt om vad andra ser. Det handlar om hur jag känner, hur jag lider och tänker tillbaka på allt som hänt varje dag, varje timme. Jag vill gå vidare. Låt mig åtminstone få se på något så mycket vackrare än det som är nu. Jag... jag kan inte ens förklara i text hur jag känner inför allt detta ens, jag som alltid kan uttrycka mig annars., Detta sitter så djupt och långt inne. Jag vill bara inte ha det längre. Jag lägger nog 5 timmar i månaden på att gråta över mina misstag. Det kommer inte bli mindre.


Exempel: