Jag fick ett hotmailmeddelande från Emma-Lina över helgen, som jag satte och tjöt till när jag gick in och läste det. Jag förstår inte hur en person som jag knappt träffar och som jag saknar så mycket, kan förstår mig så underbart bra.
Jag trodde det började ta slut på dessa personer runt om i världen, då man städigt blir besviken på människor runtomkring sig själv. Och dessa saker man blir besviken på dom om kan vara att dom inte förstår, att dom blir arga på en när man inte ens gjort något eller så vidare.
Jag orkar inte ett liv fullt med drama. Det räcker med mig själv, tro mig att livet är för kort ändå. Jag vill inte hålla på att förstöra för mig själv hela tiden genom att verkligen känna att jag inte duger eller att jag inte räcker till. Detta måste jag redan jobba på, att ta tag i mig själv.
Just när jag började ge upp hoppet om att kunna ha ett bra förhållande till min bror så har vi en underbart kul kväll på La Scala, och dagen efter följer han med och hjälper mig flytta massor av saker i Stockholm... Han kanske tycker om mig lite iaf?
Jag längtar efter ett stabilt liv, ett där jag inte står i vägen för mig själv hela tiden. Jag har en underbar lägenhet nu, världens bästa pojkvän och två katter som jag inte kan sluta prata om. D
Emma-Lina. Jag saknar dig så fruktansvärt och du är en helt underbar människa. Det finns inte många av dig, så jag ska bli bättre att höra av mig till dig när jag behöver stöd, vilket du förhoppningsvis vet att jag finns jämt för dig.
Nu ska jag sminka mig och ta hunden ut på promenad. Jag måste se mig om i Kista.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar