Förklaring.

Sitter hemma sjuk i lägenheten. Snörvlar och är dassig.
Tittar ut, ser regnet forsa ner. Katterna piper och jamar och vill gosa och jag bara sitter här. Ville komma igång med träningen ordentligt nu och så blir man sjuk! fan.

Ska berätta varför jag varit sur och irriterad. Varför jag haft kanske mer synpunkter än vanligt.
Min fader har valt att hyra ut huset på Plommongatan 4. Vi har haft det huset som vårt boende i 20 år nu. Jag växte upp i det huset. . .
Det är hedersvärt det pappa gör, dom som ska hyra huset är en familj vars hem just blivit nedbränt. Men... Vi har fortfarande två gamla katter som bor kvar i huset. Pappa har varit och gosat och tagit hand om dom om dagarna, men det är ändå deras hem också! Men eftersom ett av barnen i familjen som ska hyra huset är allergisk, så får dom inte vara kvar där.
Så jag är ... ledsen. Uppriven. Pappas lösning är att han ska ta hem katterna hos sin flickvän där han nu också bor...:/ Men då får dom inte vara inomhus, utan de får vara i ett "utehus" där de kan "skydda sig" mot kyla och rusk och ha mat och vatten. Jag kommer bara till en punkt där jag kokar. HUR FAN tror ni att det kommer kännas för dom att för det första bli tagna från sitt hem där dom bott snart i kanske 8 år, och sedan bli "utskjutsade" i ett jävla utehus där dom inte får tryggheten av en famn eller annat?
Jag är arg. . . För mina saker är där inne. Inne i Plommongatan 4. Och jag kan inte komma hem och plocka bort dom. Pernilla ska tydligen plocka bort dom ÅT mig. Vilket blir jobbigt också, eftersom jag inte kommer kunna göra det själv. Mina saker. Som jag haft där i TJUGO JÄVLA ÅR! Min garderob. Min byrålåda. Allt... Mitt. Borta. Som andra ska leva i vårt hus. Eller ska jag säga Christer Anderssons hus? Eftersom vi inte fick en del av beslutet i detta kan det ju omöjligen vara vårt hus?

Jag vill göra en sak klart. Jag är GLAD att min far hyr ut huset. MEN... Detta kunde bestämmas mellan oss BERÖRDA ( JAG, pappa, Pernilla och Joakim= INGEN annan....) Jag är glad att han hyr ut det ist för att han säljer det. Då finns det ändå där. Det är ... Christer Anderssons. Det finns iaf i vår så kallade familj.

Jag är ARG. BESVIKEN. UPPRÖRD. SÄRSKILT på att det alltid tar tid för dig att ta ansvar. Vi är TJUGO år nu. Inte små flickor.
Klumpen i magen går inte bort.

Min tanke håller sig mest på katterna. Tas dom till "utehuset", hur lång tid kommer det ta innan dom tar sig hem till Plommongatan 4 igen? ( 2 kilometer bort ) ? Hur många vägar ska dom korsa innan dom kommer hem? Hur många bilar ska dom väja undan för? Är detta verkligen att ge katterna "en chans"???! Jag undrar hur självisk människan får bli innan dom ska bli kallade egoistiska. För det ligger tydligen en VÄLDIGT låg gräns på den nivån.