Erat hat kan jag vara ifrån

Såg att pappa ringde. Jag satte mobilen på flygplansläge...
Sen jag får tre nya meddelanden. Men inte från pappa utan Pernilla. Hon skriker att jag är dum i huvudet, att jag är helt körd som ens påstår att det är bättre att katterna kanske borde avlivas?
Jag vill inte att katterna avlivas. Även om en del av mig tycker att det är det enda rätta, skulle resten av mig aldrig kunna stå på mig så mycket att man skulle stå och KÄMPA för att dom skulle det. Jag bara... Orkar inte av situationen. Inte alls.
Och istället för ngn i familjen någonsin försöker sig på att förstå mina känslor osv, får jag meddelanden på mobilen där min egna tvillingsyster skriker från hela sitt hjärta hur dum i huvudet jag är-

Fattar ni inte att det är svårt som det är för mig att gå denna väg själv, där jag inte får något stöd eller tröst. Jag kämpar här, från alla problem hemma och med alla problem här. Ni står på hemmaplan och kan hantera allt där, ni kan röra vid det och ta på varann. Jag är HÄR. Fattar ni inte det?
Ni bryr er inte ens så pass att ni har frågat om min blogg, ni har inte ens adressen hit.
Jag stänger inte in mig. Jag bildar ingen mur. Jag står här, precis här. Jag är INTE ogenomtränglig som ni säger och jag stöter inte bort er. Men jag tänker inte ta att bli behandlad såhär. Jag står här här. När ni öppnar ERA ögon och förstår att vi BORDE vara en familj vid detta laget, och FÖRSÖKER ens se min sida av det hela. DÅ finns jag här.
Varför... förstår ni inte bara att jag vill ha tiden? TIDEN på mig att klura ut HUR jag ska få någon som säger att han lyssnar men VARJE gång gör samma Fel, att förstå? Jag är sårad, söndersliten och i bitar just nu. Men jag gråter inte, jag visar det inte någonannanstans än precis här. Jag måste fixa att ta tag i mitt egna liv och klara av att ta hand om mig själv just nu. Erat HAT kan jag vara ifrån.