Ta bara ett steg i taget...

Jag fick mycket bra pepptalk utav Rebecka Olsson. Allt det jag behövde höra. För just nu behöver jag bara lugna ner mig, försöka simma med i strömmen och bara ta det lugnt. Tagit några djupa andetag, insett att all min gråt kommer ENDAST för att jag är så trött i kroppen, utav att jag inte ätit och kanske att jag inte vant mig vid ensamheten riktigt.
Men jag vet att OM överhuvudtaget två personer ska hitta tillbaka till varann, välja en annan stig i skogen så får man ta det sakta. Så ingen blir rädd, eller känner sig ännu mera vilsen än innan. Man måste visa att man faktiskt väljer andra vägar i livet, även om det är svårt, och visar vad som faktiskt kanske en dag kan bestå och hålla...

Just nu känns bara allt så långt borta. Jobb, en framtid och eventuellt familj... Det är väl det som får tårarna att komma tror jag. Framtiden känns så oviss och osäker... Kanske att jag visar vilken självstädig och självsäker tjej det finns bakom allt och försöker att inte tappa bort den tjejen heller någonstans så kanske även andra kommer se henne igen, och hitta tillbaka till just mig, Rebecca.

Nu ska jag försöka med lite film med mig själv. Jag ska verkligen försöka få i mig åtminstone ett knäckebröd, för jag känner ju själv att jag försvinner , och inte bara i rasande vikt, utan jag tappar min ork och motståndet till att vara glad!! Nu tänker jag inte ha oron kvar i min kropp, inte gråten så nära till hands och vara GLAD! För vem vet vad som händer sen...